Urgin promenerar igen, efter tre operationer

Urgin och vardagsundret

Livet på landsbygden i Nepal präglas av stark samhällstillhörighet. I de byutvecklingsprojekt jag har fått vara med var folk övertygade om att jämlikhet och rättvisa kan nås endast om hela samhället upplever att de kan känna trygghet.

I projektgrupperna rådde det en god växelverkan mellan mänskorna och folk arbetade för det gemensamma goda, också i fattiga byar.

Samhörighetskänsla gammal tradition i Nepal

Samhörighetskänsla är inte ett okänt begrepp i Nepal. Förr planterade man ris tillsammans, nu kämpar man för de handikappades rätt, för jordreformer och jämlikhet. Gamla mönster tas i bruk av kristna församlingar och medborgarorganisationer, då de tar hand om mänskornas grundbehov och tacklar olika slag av konflikter.

Utveckligsprojekten fokuserar på den allra fattigaste befolkningsdelen, speciellt på jämlikhetsfrågor och utbildning av kvinnor, med andra ord på ett samhälle där man bryr sig om sin medmänska, där att älskar Gud inte kan skiljas från att älska sin nästa.

Fem dagar på kryckor

Urgin Lama, en pojke på 10 år, kom till missionens kontor i Mugu. Han hade fått polio då han var liten. Hur tar sig en patient som inte kan gå sig över stora floder om det inte finns broar eller båtar. Hur kommer han till ett sjukhus, som ligger på tre dagars promenadavstånd?

I fem dagar har en gammal granne hjälpt Urgin från hembyn nära den tibetanska gränsen till länets centrum. De hade övernattat hos bekanta på vägen. Som vägkost hade de en påse tsatui, rostat korn- och vetemjöl blandat i salt te. Urgin rörde sig ganska behändigt med sina självgjorda kryckor på de smala och branta stigarna. Emellanåt fick han rida på en jakoxe eller en häst. En frisk gör den färden på tre dagar, det tog fem dagar för Urgin.

Stigen slingrade sig längs en flod ned från Mugu, som ligger på 3000 meters höjd. Ibland tog sig resenärerna över floden med en vajer, ibland kröp de uppförsbacke. De hade inte fått tag på en riktig ”bergsambulans”, korgen i vilken man placerar patienten fanns, men inga bärare. Alla arbetsföra män jobbade i Tibet, Indien eller i huvudstaden Kathmandu.

Spritbränning som yrke

Urgin kom från en naturskön bergsby bortom Mugu. På vintern fanns där varken skola eller hälsostation. Polisstationen var stängd på grund av oroligheterna och kommersen gick dåligt under vintern.

På våren återvänder folket till byn och börjar odla potatis. På sommaren samlar de eisakumpa, en dyrbar ört för export och på hösten skördar de vetet och kornet. Befolkningen är släkt med tibetanerna och är buddhister. De talar språket mongoon.

Hela Urgins sjubarnsfamilj levde på jordbruk och spritbränning. De förmedlade också får från Tibet.

Efter att ha återvänt till Mugu efter den långa färden till sjukhuset, fick pojken och grannen natthärbärge hos den egna stammen. Någon gav dem mat, en annan ett täcke, en tredje skor. Skolan, som Finska Missionssällskapet samarbetar med, gav pojken böcker och han fick pennor och ett häfte från kontoret.

Det var lång tid kvar innan pojken kunde opereras och rehabiliteras. Under tiden kunde han koncentrera sig på att lära sig läsa. Ingen i hans familj kunde den konsten och den närmaste skolan låg långt borta. Bekanta barn i basaren lärde pojken läsa. Siffror och bokstäver sjönk in i hans medvetande.

Helikopter, buss och riksha

Jag gav Urgin ordentliga kryckor och vanlig hemrehabilitering. Hans far gav sitt tillstånd till sjukhusvistelse och rehabilitering genom sitt tumavtryck och gav sitt ID för remissen. Men vem skulle föra pojken till Kathmandu?

En av våra samarbetsparter, Röda Korset lovade ta pojken till huvudstaden, först med helikopter, sedan en dag med buss och slutligen med cykelriksha till sjukhuset. Pojken hade aldrig tidigare färdats i något av dessa fortskaffningsmedel.

Släkten blev kvar på skolgården, då helikoptern lyfte. Med spritbränningspengar hade pojken fått nya kläder.

Urgin går

Efter tre operationer och en rehabilitering på över ett år går Urgin bra. Han bor på ett internat för handikappade med ett tjugotal andra. Från första början har han klarat skolan bra. .ABC-boken på det egna modersmålet intresserar pojken och han hoppas bli lärare i framtiden.

Finska Missionssällskapets fadderprogram svarar för Urgins skolavgifter. Då han nästa gång får ledigt från skolan, tänker han besöka sin hemby. Månne någon ännu känner igen honom, efter dessa två år?

Man kan inte skilja på kärleken till Gud och kärleken till medmänniskan. Urgin är ett bevis på att även handikappade har ett människovärde. Han är en av de få handikappade som har fått rätt till hälsovård, skola och utbildning, en rätt som alla handikappade i princip har. Han kan inge hopp också hos andra handikappade.

Då ett samhälle bär ansvar för de mest utsatta, bryts fatalistiska föreställningar ned. De aktiva medborgarorganisationerna är i nyckelställning, då det gäller att söka lösningar och motivera dem som behöver hjälp. Nu har en handikapporganisation, som är samarbetspartner med Finska Missionssällskapet, startat i Mugu län. Vår gemensamma dröm är att starta ett rehabiliteringscenter, som drivs av det lokala samhället.

Kirsti Kirjavainen
skribenten är diakonissa och barnmorska och stationerad i Nepal via Finska Missionssällskapet