Biskop Munawar Rumalshah frågar: Kan såren läkas?

I januari 2008 besökte den pakistanska biskopen, Munawar Rumalshah Finland. Han är biskop för Peshawar stift, som befinner sig i Pakistans nordvästra gränsprovins, ett turbulent och konservativt område vid gränsen mot Afghanistan.

Vilka möjligheter har den kristna kyrkan att arbeta på ett sådant område? Kan kyrkan överhuvudtaget föra samtal med ett konservativt, muslimskt samhälle? Vilken är de kristnas ställning? Vad förväntas av samarbetsparterna i väst?

Biskop Munawar Rumalshah svarade på den här typen av frågor under en utmanande presskonferens vid Finska Missionssällskapet och i YLE:s MorgonTV.

Religion som identitet

-Religion är en människas identitet i södra Asien. Identiteten baserar sig varken på ras eller etnicitet. Dessa är av sekundär betydelse. I väst är identiteten sekulär, religionen är av sekundär betydelse, en privatsak.

-Ni måste förstå att den islamska världen upplever att den är under attack. Muslimerna upplever att deras tro och allt de står för hotas. De kommer att försvara sig till sista blodsdroppen.

Att skymfa det heliga

-Tron är en människas starkaste och heligaste känsla. Med vilken rätt skymfade och löjliggjorde en dansk tidning profeten Mohammed? Pressen i väst är så van att skymfa Jesus Kristus att allt är tillåtet. Har folk totalt förlorat vördnaden för det heliga i en annan religion? Och det kallas pressfrihet!

-Sådana här händelser gör människor ursinniga. Ironiskt nog är det vi kristna i muslimska länder, som får ta stöten och lida. Muslimerna uppfattar oss som en del av den kristna västliga världen.

Ny terrorkultur

-Det råder en allmän oro i Pakistan. Det är svårt att skilja mellan vän och fiende. Tack och lov har talibanerna inte attackerat kristna i någon större utsträckning – för närvarande. I den nuvarande politiska situationen tycks attackerna riktas mot moderata muslimer i stället för mot minoriteter.

-I nordvästra gränsprovinsen tar folk livet av varandra stup i kvarten. Det är ingenting ovanligt. Men självmord har aldrig hört till vår kultur. År 2006 hade vi sex självmordsattacker, i fjol sextio. Självmordskulturen skrämmer livet ur folk.

Myndigheter och minoriteter

-Myndigheterna i nordvästra gränsprovinsen har gjort sitt allt för att trygga gudstjänstplatserna. Vi har aldrig förbjudits att fira gudstjänst.

-I huvudstaden Islamabad demolerade militanta muslimer ett kyrkobygge tre gånger. I mitt stift i gränsprovinsen hjälper myndigheterna oss att bygga en ny kyrka. Ett sådant förhållande har vi till myndigheterna i Peshawar stift.

Livsfarlig omvändelse från islam

-För närvarande behandlas ett lagförslag i parlamentet. Enligt förslaget skall den, som omvänder sig från islam till en annan religion, straffas med döden.

-För första gången under mina fyrtio år som präst förstår jag personer, som är kristna i hemlighet. Tidigare brukade jag håna dem. I Pakistan betyder omvändelse från islam till kristendom en lek med döden. Den som omvänder sig, gör det i yttersta hemlighet. Samtidigt hyllas omvändelse till islam. Pakistan bryter här mot FN:s resolutioner.

Bygga broar över klyftorna

-I Pakistan försöker muslimerna febrilt ge en moderat bild av islam. Vi kristna bygger broar till det muslimska samhället, hand i hand med moderata muslimer. Militanta muslimer håller sig borta.

-Vi är involverade i en rörelse, som kallas Vänner i tron (Faith Friends). Muslimerna tror på Gud och vi tror på Gud. Denna tro uppmuntrar oss att leva i fred och harmoni. Varför döda i religionens namn? Men dessa försök är bara en droppe i havet.

-I dessa globaliseringens tider måste vi gå över klyftorna, som skiljer oss åt. Vi måste satsa på stora frågor som gäller oss båda och som vi måste åtgärda: hiv, fattigdom, upprustning, krig, Men för tillfället är vi engagerade i andra strider.

Närvaro i gränsprovinsen

-Den kristna kyrkans närvaro i gränsprovinsen är oerhört viktig. Vår kontakt med majoritetsbefolkningen sker genom kyrkans diakonicenter, sjukhus, skolor och genom hälsovård.

-Det finns platser där ingen kristen tidigare kunde sätta sin fot, under några som helst omständigheter. Där finns vår kyrka i dag och tjänar människorna. Dessa människor kan vara talibaner, de kan höra till al-Qaida, de kan vara vänner eller fiender.

-Vi tackar Gud för att han har låtit oss tjäna på detta område. Det är ett mirakel i sig självt. Jag vill av mitt hela hjärta tacka finländarna, den finska staten och Finska Missionssällskapet, som troget har understött och hjälpt oss i egenskap av partners i detta arbete.

Uppgiften

-Varför arbetar vi på dessa gränsområden? Vi förkroppsligar Guds kärlek, som vi har fått uppleva i Jesus Kristus, till Guds människor. Vi gör det inte för att de är talibaner, inte för att de är al-Qaida. Vi gör det för att de alla är Guds barn. Orsaken till att vi kan arbeta på dessa områden är att vi bryr oss om dem.

-Under historiens lopp har detta stridande folk på gränsområdet negligerats av alla. Nu kommer de sårade till kyrkans sjukhus i Bannu och Tank. Vi har finländska kvinnliga missionärer i Tank. De har bott och arbetat där i årtionden. Bakom sjukhusets mur finns ett al-Qaidaläger. Missionärerna och sjukhusets personal sköter sårade, som kommer till sjukhuset. Patienterna vet vem personalen är och vad de står för. Gud har placerat dem där.

”Han tvättar våra sår”

-Den 2 januari 2008 fick vi tillbaka överläkaren vid kyrkans sjukhus i Bannu. Han hade kidnappats och varit fängslad i 26 dagar. Jag vet att talibanerna hjälpte mig att hitta honom. De sade: ”Den här doktorn tvättar våra sår och hjälper oss.” Patienterna kommer inte till sjukhuset som talibaner eller al-Qaida. Vi ställer inte heller några frågor. Kan ni tänka er en viktigare uppgift än denna?

-Den 17 januari dödades en ung kristen pastor av samma människor, eftersom han evangeliserade offentligt. Dessa två händelser beskriver situationen på området.

-Det över hundra år gamla sjukhuset i Bannu återuppbyggdes av Finska Missionssällskapet. Ni kan vara stolta över sjukhuset. Genom denna tjänst räcker vi en hand till människor, som världen ser som sina fiender.

Miraklet Pateka

-Tack vare Finska Missionssällskapet och andra vänner har vi ett utomordentligt exempel på hur förhållandet mellan kristna och ett fundamentalistiskt samhälle kan fungera. På Himalayas västra sluttningar i Pateka har vi ett utvecklingsprojekt, som berör sex byar och 500 familjer. Pateka ligger på ett område, som drabbades av jordbävningen i oktober 2005. Projektet omfattar utbildning, lantbruk och anskaffning av boskap.

-Vi besökte Pateka under muslimernas Eid-fest i fjol, ledda av den lokala imamen. Sedan kom julen. Fyra muslimer från Pateka kom till Peshawar med sötsaker. De satte sötsaker i min mun och jag i deras. Tusen kristna var eld och lågor över vad de såg och sade att det var den bästa julgåvan de någonsin fått. Tidigare var det fullständigt omöjligt att tänka sig att kristna ens skulle kunna resa till detta område.

-Vi vet att detta är en droppe i havet. Men vi är stolta över den droppen. Finska Missionssällskapet bygger nu en samskola i Pateka. För närvarande studerar 98 pojkar och över 100 flickor i kyrkans tältskolor i Pateka.

"Icke-kristna" kyrkliga biståndsorganisationer

-Kyrkornas utvecklingskultur tycks för tillfället ge ut följande signaler: vi är sekulära, övermänskliga, specialister, vi är inte religiösa, vi vill inte bli blottade. Utvecklingsorganisationerna använder analyser från FN, Världsbanken, IMF, strör lite Jesus Kristus över det hela, som salt, och där har vi deras manifest.

-Merparten av medlen samlar dessa organisationer in i Kristi namn. De säger att hjälpen är till för alla. Men de lokala kyrkorna tycks inte höra till ”alla”. Organisationerna tog inte heller de lokala kyrkorna med i planeringen eller utnyttjade deras expertis, t.ex. efter jordbävningskatastrofen. Detta är vår sorg.

-Gå ut till mänskorna med en klar kristen identitet! Muslimerna uppskattar er mera om ni är klart kristna, och inte kamouflerar er som ”endast humanitära”, vilket låter väldigt billigt!

Emigration av kristna

-Över femtio procent av de kristna på de palestinska områdena i Mellanöstern har emigrerat till väst. Det har varit möjligt tack vare deras sociala ställning och utbildning. Emigrationen av kristna i Iraq har också varit massiv.

-I Pakistan hör de kristna till samhällets bottenskikt. De har varken ekonomisk livskraft eller möjlighet att emigrera på grund av sin låga utbildningsnivå. Arbetsmarknaden är stängd för de kristna. Om de får arbete, så är det därför att den muslimska majoriteten redan har fått arbete. Inget stöd för minoriteter i Pakistan ligger inom synhåll. Hur kan den kristna befolkningen i Pakistan bli en livskraftig och förkunnande del av samhället?

-Dessa är allvarliga frågor för de kristna i islamska länder. Hur skall de kristna kunna överleva?

”Hjälpformeln”

-Inled inte arbete endast på sådana ställen där ni kan hjälpa uppifrån ned, som donatorer till behövande mottagare. Jag har varit direktor för en missionsorganisation i England. Vi kunde inte få in ett endaste pund i intäkter, om vi talade om jämlikhet mellan den som donerar och den som tar emot. Vi måste ständigt ”sälja människor”, stämplade med och orden ”Behöver hjälp!”

-För att samhället, vårt och ert, skall utvecklas, måste vi aktivt hålla kontakt med mänskor av en annan trosåskådning än vår egen. Vi måste förkasta ”hjälpformeln”. Arbeta inte endast där ni tror att det finns fysiska behov. Det finns också andra behov. Både bland er och bland oss.

Sammandrag av biskop Munawar Rumalshahs presskonferens januari 2008
Ann-Christine Marttinen